Att skratta eller inte skratta det är frågan. Fast ändå inte. Detta handlar om lite mer än så. Det handlar mer om människans existens, genom humorn. Vilket slags väsen måste människan vara för att kunna uppfatta något som roligt? Vilket slags väsen blir hon genom att uppfatta något som roligt?
Efter att ha läst Ola Sigurdsons Gudomliga komedier (2021) vill jag försöka svara på, eller åtminstone reflektera över, ovanstående frågor. Först vill jag reflektera lite över ordet väsen i frågeställningarna. Denna reflektion känns väsentlig innan jag ger mig på att försöka svara på frågorna. Ordet ger mig en liten kluven bild av hur vi tänker om människan.
Ordet väsen har olika betydelse i olika sammanhang. I Svenska Akademiens Ordlista på webben (2022-11-05) kan man läsa bl.a. att det kan betyda en besjälad varelse: övernaturliga väsen eller sinnelag, personlighet. Jag har tänkt att Sigurdson i Gudomliga Komedier har syftat på sinnelag, personlighet för att besvara frågorna i stort men samtidigt handlar det om vår idéhistoria och teologi där betydelsen besjälad varelse kanske faller bättre in i det kristna perspektivet. Vår historia är viktig för att förstå oss som varelse. Jag vill göra en liten tillbakablick, med hjälp av Sigurdsons forskning, om humor. Det kristna perspektivet genomsyrar det mesta av vad som sagts, då det är den västerländska världen och västerländska filosofers och teologers tankar som studerats. Alltså får vi i stort sätt tänka på människan som en besjälad varelse, i detta sammanhang.
Under antiken skilde man på låg- och hög stil. Tragedi tillhörde den höga stilen medans komedin tillhörde den låga. Det var dessutom viktigt att man hade självkontroll och inte tappade behärskningen. Denna syn på humor och skratt bör ha begränsat människor, åtminstone offentligt. Humor användes mest som retorik, antagonist eller som terapi under antiken.
I bibeln blandas däremot flera humorstilar som t.ex. ordlekar, antihjältar, sängkammarfarser och parodi. Människan behövde dessutom bli en dåre för att förstå, en tanke som lever vidare genom medeltiden. Att kunna skrattas åt sätter ens egen existens på spel och denna humor blir allt mer vanlig även under renässansen då dårarna hamnar i fokus. Vad vi skrattar åt påverkas alltså bl.a. av vår samtid, vår syn på människan och i vilket socialt sammanhang vi befinner oss i.
Att skratta och uppfatta humor har vi alltså gjort i alla tider, oavsett vad som har roat oss. En del skiljer sig medans viss humor kan uppenbarligen roa oss i alla tider, i vissa sammanhang t.ex. prutthumor. Men även pruttar kräver sin kontext, det är sällan du skrattar åt dina pruttar i din ensamhet. Vi skrattar åt de i olika sociala sammanhang och då börjar vi närma oss frågan om vad människan är för ett väsen som kan uppfatta humor.
Människan är en sårbar social varelse som är oerhört beroende av andra människor för bekräftelse, trygghet, närhet, hjälp och stöd. Det är få av oss som skulle kunna klara leva som eremit under en längre tid och samtidigt kunna upprätthålla en psykisk god hälsa. I detta grundläggande behov av varandra så är konformiteten stark, på gott och ont. Detta kan göra att vi använder oss av humor som antagonism på ett väldigt föraktfullt och uteslutande sätt. I vårt sociala behov finns en rädsla av att bli utesluten.
Människor använder humor som sympati, vi skrattar tillsammans åt något, inte åt någon, ofta åt något inkongruent i tillvaron. Humor kan även användas som terapi. Alltså, vi människor är en social varelse som använder humor som fyller olika funktioner för oss.
Men ändå, vad krävs av vårt själv för att kunna uppfatta humor? Som jag skrev tidigare så behöver människan kunna vara dåren, dåren som blir skrattad åt. Nietzsche uttryckte att du måste kunna se “din egen gränslöst ynkliga flug- och grodexistens” (Sigurdson 2021, s 236). Vi måste kunna se vår egen obetydlighet i livet, kunna se oss själva utifrån, se oss i ett större perspektiv. Vi behöver kunna se att dåren ibland är den kloke, att kunna vända på saker som ofta tas för givet. Kunna se livets absurda tvetydighet.
Jean-Paul Sartre beskriver i sin roman Äcklet en form av illamående av sin egen existens. Samtidigt som vår existens är det mest centrala för oss så kan vi finna vår existens som absurd och främmande. Detta kräver att vi kan se oss utifrån, att vi i någon form är excentriska. Kierkegaard talade om detta främlingskap. Ola Sigurdson skriver:
“Humor för Kierkegaard är med andra ord ett sätt att förhålla sig till det främlingskap som kännetecknar den mänskliga existensen, både i själva inkommensurabiliteten som gör att vi är kluvna, men också i synden som gör att vi flyr från denna insikt i den mänskliga existensens främlingskap genom att dölja den för oss själva och för andra.” (2021, s. 231)
Sigurdsson skriver även “Existensen som tröskelvarelse är både en förutsättning för och en källa till humor.” (2021, s 256). Människan är alltså en tröskelvarelse som befinner sig mellan att sammanfalla med sig själv och att att vara helt utom sig själv. Där står vi på tröskeln och gungar, gungar i vårt dynamiska medvetande. Eller, kanske mer rätt sagt, att aldrig helt sammanfalla med sig själv och aldrig helt vara utom sig själv. I lek får vi träna på denna gungning mellan ytterligheterna.
Människan leker på flera olika sätt. Barn är oftast nyfikna varelser, vill undersöka sin omgivning och drivs av en lust att förstå sin värld. En tittut-lek kan förstås som en existentiell lek där spänningen byggs upp av att t.ex. en förälder ej syns, slutar existera en kort stund, för att sedan syns igen och finns till.
Senare intresserar sig barnet även för bredvidlek och därefter rollek. Som vuxna fortsätter vi att leka på flera sätt. I vår samtid är bl.a. cosplay och lajv populärt. Vi är sociala varelser som responderar på andras agerande och ser både den andra och samtidigt sig själv genom den andra. I leken måste vi våga vara sårbara. Vi behöver vara en varelse med gränser för att inte upplösas, sätta gränser mot omvärlden, en buffrande varelse. Men vi behöver samtidigt ha en öppenhet mot omvärlden, en förmåga att kittlas, att påverkas av andra och av överraskningar samt att se mönster och upprepningar. Att kunna uppfatta inkongruens i omvärlden och i oss själva.
Man kan välja att ge frågeställningarna svar och reflektioner utifrån enbart, ändå ofantligt omfattande, filosofiskt-, psykologiskt- och teologiskt perspektiv. Det ger sannerligen en stor insikt om hur vi har tänkt om människans varande genom historien. Man kan definiera människans väsen som en besjälad varelse. Om man har en gudstro ligger det nära till hands. Men vårt medvetande styrs av hjärnan, som är ett biologiskt organ och som vi som art bedriver mycket forskning om. I detta biologiska perspektiv ses människans väsen snarare ha olika sinnelag och personlighet, utifrån hur hjärnan fungerar fysiskt. Hur nervbanorna är kopplade etc.
“Inuti varje människas huvud ligger en kopia av evolutionens kronjuvel – den mänskliga hjärnan. Det är den mest komplexa struktur som vi känner till. Den mänskliga hjärnan vägen runt 1,5 kilo och har mer än 100 miljarder nervceller som vardera kan skicka signaler till tusen andra celler med en hastighet av 300 km i timmen. Hjärnan är vår öppning till världen, kroppens styrcentral och generatorn för tankar, drömmar och idéer.” (https://www.hjarnfonden.se/om-hjarnan/)
Vi är kolbaserade varelser och för att förstå oss som varelser kanske vi behöver dyka än längre ner, till kvantfysiken. Vi vet numera ofantligt mycket om människan och är samtidigt otroligt okunniga. Denna diskrepans är ganska humoristisk i sig. Vi lever i den tid där vi vet som mest, absolut, och samtidigt tycks vi som art vara otroligt begåvade med en egenskap av att ignorera kunskap. Detta är relevant för att kunna reflektera över frågeställningarna. Vi vet helt enkelt alltför lite för att kunna ge korrekt svar på frågorna. Så några svar kan jag inte förmedla. Den kunskap besitter jag inte, trots att jag vet mer om människans varande än tidigare.
Det jag kan göra är att sammanfatta lite av det som verkar vara rimligt. Det verkar vara högst rimligt att vi behöver kunna leka, vi behöver kunna vara sårbara, att våga vara dåren, en tröskelvarelse som kan se vår absurda utsatta tillvaro och vår egen litenhet i världen. Vi behöver framför allt kunna vara sociala varelser där vi kan känna samhörighet och samtidigt är utsatta för en risk om uteslutande. Vi behöver våga släppa kontrollen och samtidigt känna en grundtrygghet.
En annan sak som är väsentlig är vårt språk. Vårt medvetande är djupt sammankopplat med vår förmåga att sätta ord på vår tillvaro, våra känslor, våra erfarenheter och att kunna beskriva andra och oss själva. Det ger en ökad insikt om livet och om oss som människor. Jag vill tro att detta leder till att vi då kan uppfatta än mer humor. Språk är det som sammankopplar oss med andra individer och ofta över kulturgränser. Ju mer vi förstår varandra desto mer kan vi skratta ihop, uppfatta fler humoristiska situationer.
Vad gör då humor med oss? Spontant svar är att det sammanlänkar oss. Det kan även göra oss än mer sårbara, beroende på vilken funktion av humor som används. Sigurdson framför “Genom den existentiellt drabbande humorn blir människans tröskeltillvaro synlig och påtaglig för henne själv.” (2121, s. 278). Vi får alltså genom existentiell humor ökad insikt om oss själva och därmed även om andra. Vi kan förenas i vår grodexistens. Vi kan känna en grundtrygghet även med och som främlingar i vår förståelse av vår gemensamma utsatthet.
Sigurdson säger även att “Komedi handlar inte alls om att allting måste sluta lyckligt; snarare pekar komedin mot en horisont av affirmation som lämnar utgången öppen. “ (2021, s 356) Livet är sårbart och genom humorn kan vi finna en tröst i acceptans av livets villkor.
Humor förmedlas genom vår kommunikation, vårt kroppsspråk, våra olika talade språk och ibland även skriftligt. Som romanläsare exponeras man ofta för humor och Jules Verne gestaltade en signifikant mänsklig situation som jag tycker passar väl i detta sammanhang. Det är ett humoristiskt stycke från Vernes äventyrs- och science fiction romanen En världsomsegling under havet.
………………..
“Och vad säger vännen Conseil?” frågade Ned.
“Vännen Conseil”, sade den präktiga gossen, “han säger ingenting. Han är helt ointresserad av hela fråga. Han är ensamstående, precis som hans husbonde och hans vän Ned. Varken hustru, barn eller föräldrar väntar honom i hemlandet. Han tjänstgör hos herrn, tänker som herrn, talar som herrn och beklagar, att man inte kan räkna med honom för att få fram en majoritet. Här är alltså bara två personer närvarande: herrn å ena sidan och Ned Land å den andra. Från och med nu förhåller sig vännen Conseil endast som åhörare och skall gärna åta sig att föra protokoller.”
Jag kunde inte låta bli att le åt Conseil, som så helt ville släta ut sin personlighet. Kanadensaren kunde åtminstone glädja sig åt att inte ha honom som motståndare.
“Eftersom Conseil har upphört att existera, får vi övergå till att diskutera sinsemellan. Jag har talat, ni har lyssnat; vad har ni att svara mig?” (2019 [orgi. 1870] s 193)
………………..
Frågeställningarna som jag i denna essä vill reflektera över handlar om människans existens. I texten från En världsomsegling under havet skämtas det om att Conseil har upphört att existera trots att han uppenbart lever. Skämtet bygger på en inkongruens som samtidigt byggts upp av att han har pratat om sig själv i tredje person, som någon annan än sig själv. Han berättar om sig själv, sitt liv, samtidigt som han framför att det enbart finns två personer närvarande, alltså att han själv inte är där. Och ändå är han där, som protokollförare. Hans icke-existens blir absurd i ljuset av att han i retoriken är i centrum samt att som läsare förstår vi att han är där.
Jules Verne lyckades här förmedla människans inkongruenta väsen, att vara och inte vara, att se sig själv utifrån samt att hans vänner i skildringen också uppfattar humorn i situationen.
Sammanfattning
Människan är bl.a. ett inkongruent väsen, en varelse med ett sinnelag som är poröst och samtidigt buffrat, som testar sina egna och andras gränser i lek. Hen är kommunikativ, social och sårbar. Excentrisk och egocentrisk samtidigt. Hen har en förmåga att se livets absurditeter och tvetydigheter.
Människan har nervceller som kan skicka signaler till andra celler med en hastighet av 300 km i timmen. Hur detta påverkar vår förmåga att uppfatta humor kan jag inte svara på, mer än att det går fort. Absurt fort. Det kan uppfattas övernaturligt.
Källor:
Sartre, Jean-Paul, Äcklet, övers. Eva Alexanderson, Första svenska utgåva, Litauen: Albert Bonniers Förlag, 1949 [orgi. Paris 1938]
Sigurdson, Ola, Gudomliga komedier, vol 1, 2 och 3, Riga: Glänta, 2021
Verne, Jules, En världsomsegling under havet, övers. Angela Rappe, Första utgåva, Falun: Trut Publishing, 2019 [orgi. 1870]
https://www.hjarnfonden.se/om-hjarnan/
2022-11-05
2022-11-05