Det är så lätt att skapa nya projekt men så mycket svårare att avsluta dem. Detta känner nog de flesta igen men några av oss är lite värre eller bättre på att starta nya projekt. Länge har jag tänkt att det är mest till nackdel att jag har lättare för att starta nytt. Fast jag vill tänka om.
Jag vill tänkta att det är till största del en fördel att våga sig på att formulera sina tankar till projekt och påbörja dem. Om man ständigt är rädd för att inte nå mål kanske man begränsar sig allt för mycket. Visst är det skönt att även nå mål med flera av sina projekt. Sannerligen. Jag vill tro att man når fler mål om man vågar omhänderta nya idéer på vägen, att man håller sig positiv till sin kreativitet och man är snäll mot sig själv. Våga se de goda sidorna. Då får man mer energi till att gå hela vägen med några väl valda idéer.
Så nu sitter jag och funderar på om jag ska påbörja en ny novell till en tävling. Jag tänkte igår att jag inte borde påbörja nytt skrivprojekt. Jag har redan flera som väntar på att bli klara.
Jag har flera noveller som väntar på redigering. Några av dessa, ihop med några nya som enbart finns i mitt huvud, ska sammanställas till en novellsamling, har jag tänkt. En ungdomsbok väntar på att skrivas klart och så även en sci-fi-bok. Barnböcker väntas på att få kärlek och omtanke.
Men den där idéen som börjar växa i huvudet just nu måste också få tillåtas. Kanske kan den få en start här och nu:
”Äntligen var alla barn påklädda och ute på gården. 21 barn med vinterkläder. Alla mössor, vantar på plats och reflexvästar lagom sandiga från förmiddagens äventyr. Äntligen var även pedagogerna påklädda och redo. Äntligen kunde de andas ut en kort minut, tills smsen började ragla in. Vad var nu detta? Fredag eftermiddag och alla avdelningstelefoner började pipa i kör. ”
När jag skriver denna korta inledning tänker jag på alla mina fantastiska kollegor. Varma, fina, omtänksamma, kompetenta, nyfikna, vetgiriga, roliga och som tar ett stort ansvar för att varje liten kotte ska få en trygg, lärorik och rolig dag. Varje dag.
Än så länge har jag inte haft möjlighet att se på filmen Det omätbara men hoppas kunna göra det snart. De som sett den säger att alla borde se den. ALLA! Inte enbart vi som redan arbetar i förskolan. Alla måste höja sin förståelse av vad som händer i de mellanmänskliga yrkena.
https://detomatbara.se/
Det finns även en mycket intressant bok som fler bör läsa. Jag läste ganska nyligen Det omätbaras renässans – En uppgörelse med pedanternas världsherravälde av Jonna Bornemark (2018). Bornemark ger filosofisk kritik mot samtidens mätbarhetssamhälle. I vår iver att försöka mäta allt i siffror gör vi samhället mer omänskligt och mister eftertanken.
https://volante.se/bocker/det-omatbaras-renassans/
Tidigare har jag läst en kurs om Humor i litteratur, religion och filosofi på Göteborgs Universitet och jag återvänder ofta till den i mina tankar. Humor kan användas på felaktigt sätt för att tex trycka ner andra och att skaffa sig själv makt. Men humor är samtidigt livsnödvändigt. Vi vet alla hur gott det känns i hela kroppen när man skrattat hjärtligt ihop med kollegor, vänner, familj eller för den delen med främlingar. Hjärtlig humor, den som inte skadar någon annan, förenar oss som människor. Den gör att vi även kan hantera livet svårigheter lite lättare.
Min erfarenhet säger mig att denna livsnödvändiga humor är en sak som lätt försvinner när vi blir alltför ansvarstyngda av all mätbarhet. Det får bara inte ske.
Vi vet alla hur vi vill omge oss med dem som får oss att le med läppar, ögon och i hjärtat. Vi vet att vi skrattar allra mest med dem vi känner oss som mest trygga med. Vi vet att vi så mycket snabbare kommer nära dem som vi kan skratta tillsammans med. Humor är ett sätt att förena oss, inte det enda sätt men dock så otroligt viktigt!
Kanske borde en av mina berättelser börja så här:
”Äntligen var alla, i alla längder och former, ute på förskolegården. Pedagogerna pustade ut efter påklädningspasset. Det var vinter, regnigt och en massa varianter av skodon, kläduppsättningar, mössor som skulle stanna kvar och vantar som trotsade.
Plötsligt skrattade en hel skara barn högt och hjärtligt. De stod i ring runt något på marken. Vad var det? Pedagogerna hade ingen aning om vad som pågick men kunde inte motstå att skratta med, lite hysteriskt och utmattat samtidigt. Det bubblade av skratt på gården och de föräldrar som kom in på gården stannade upp och undrade vad som pågick. De skrattade inte men tittade förvånat. Pedagogerna såg dessa förvånade föräldrar som stod i rad. Pedagogerna skrattade nu än mer och kissade nästan ner sig. Flera fick sätta sig på bänkarna för att hantera sig själva. Barnen tittade dit och härmade pedagogernas märkliga beteende.
Sen kom rektorn ut och sa: ”Vad händer? Ni måste reflektera över ert arbetssätt. Detta kan vara olämpligt. Vad ska vårdnadshavarna säga? Är detta en lärande miljö?”
Då började föräldrarna också skratta.”
Bilden här under är lite läskigt utformad av (AI) ChatGpt. Kanske kan även den få någon till skratt.
